~Chloés pov~

Kraschat? Hon måste skoja.

- Du måste skoja med mig!

- Nej... sa hon lågt. Det är sant. Hon och satte på nyheterna.

"Vid 10.00 svensk tid kraschade ett plan med massa svenskar påväg till Stockholm. Kraschen beror på ett motorfel som inte upptäcktes vid starten i Dubai. Änså länge har ingen påträffats död. Sökandet fortsätter efter överlevande." Dom visade några bilder från olycksplatsen. Det fanns mycket människor som satt utanför planet. Jag tittade noga men inget... Jo vänta!

- Titta är inte det Tomas och Alex!? ropade jag och pekade på två killar lite längre bort.

- Jo det är det! sa Bella och tittade med stora ögon. Vi tittade överallt, runt om kring dom men ingen Eric. När vi inte såg honom började jag gråta och skaka. Hade jag förlorat honom? Jag har förlorat honom en gång redan men är detta permanent?

Jag satt i köket och bläddrade i en tidning när jag plötsligt kände hur det vibbrerade i fickan. Jag stoppade ner handen och tog upp mobilen. Okänt nummer.

- Hej det är Chloé.

- Chloé! Hej det är Alex.

- Alex! Hur mår du? Var är ni? Hur mår Eric? Är han m...

- Lugna dig Chloé! Alla mår bra. Vi är på ett sjukhus. Eric mår bra fast han har två brutna revben.

- Får jag prata med honom?

- Han är inne på operation just nu men dom borde vara klara snart. Jag ringer så fort han har kommit upp till rummet. Jag lovar Chloé.

- Tack Alex. Hälsa dom andra.

- Det ska jag.

- Vem pratade du med? sa Bella och jag hoppade till.

- Alex. Han sa att dom var på ett sjukhus.

- Hur är det med Eric?

- Bra. Han är på operation just nu.

- Va!?

- Brutna revben...

~Tjugo minuter senare~

Mobilen vibbrerade igen och jag svarade snabbt.

- Alex?

- Haha hej Chloé. Eric är nu tillbaka efter operationen och vill jätte gärna prata med dig. Jag hörde hur någon tog tag i telefonen.

- Hej Chloé. Det är Eric. När jag hörde hans röst brast jag i tårar. Tårarna forsade ner för kinderna.

- Hej det är Bella. Du... Chloé kan inte prata just nu. sa hon och gick iväg med telefonen. Jag hörde henne prata med någon men jag hörde inte vad. När jag tittade upp såg jag att Felix, Wilma och Renesmee stod framför mig.

- Inte gråta mamma. sa Nessie och tittade på mig. Jag skrattade lite och satte mig på golvet hos dom.

- Mamma är okej. sa jag

~En vecka senare~

- Eric! ropade jag och gick fram för att krama om honom. Han kved till lite när jag kramade honom så jag ryggade snabbt tillbaka.

- Nej det var en skön smärta. sa han och tittade på mig.

- Jag trodde att jag hade förlorat dig.

- Aldrig! Så länge du är min och jag är din kommer jag fortsätta kämpa! sa han och gav mig en kyss. Han lever. tänkte jag glatt och kramade om Eric igen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hurray! Han lever! Ojdå... Brutna revben... Hur går det för Eric efter operationen? De får ni veta om ni läser nästa kapitel.

//Andrea